Sandra Davidsson

När jag kom hem från spanien för några veckor sedan visste jag inte när eller vart jag skulle bo det närmaste året. Några dagar efter var det bestämt och i slutet av samma vecka satt jag i min lägenhet med alla mina grejer utslängda och skulle till att packa kläder och hästgrejer för ett år och det i en stor och en liten resväska.30 kg. JAg skulle åka samma kväll.

Jag har aldrig varit så bra på att packa och jag hade bara timmar på mig.
Jag ångrade mig, fattade inte riktigt hur jag vart så dum att jag sagt upp mig från jobbet, hyrt ut lägenheten och tänkte flytta till england på mindre än en vecka. Jag ångrade mig, ville inte alls fara och tänke faktiskt stanna hemma.

Så jag satte mig ner i soffan, kokade en kopp te och tittade på tv när jag inte ens hade packat klart och jag skulle åka 2 timmar senare. Eller då tänkte jag inte åka... Jag satte på lite musik och lyssnade på Calle Kristiansson och ångrade mig totallt. Inte för att låten egentligen passar in på mig helt och hållet kände jag ändå att det passade.
Det fick mig att rusa till väskorna och packa klart. Plötsligt ville jag inget hellre än att bara fara och hoppas på det bästa.

Nu när jag är här i Bury/ England är jag bara så glad att jag for! Jag har ett perfekt jobb och träffar massa nya människor och provar saker jag aldrig hade gjort annars. Även om jag inte hann säga hejdå till mamma ordentligt så saknar jag inte hemma nånting. Visst vore det kul att träffa alla men jag har ingen längtan att åka hem igen.
Jag har inte ångrat mig heller.
Jag försöker lyssna på Calle så ofta jag kan och varje gång blir jag så peppad på att stanna och köra på!
Kanske fortsätta någon annan stans när det här året är över. Jag blir glad.

Utan den här låten hade jag aldrig farit till Eng, tänk va jag hade ångrat mig...