Mea Mira
Jag satt och kämpade för att få till den perfekta engelska redovisningen men jag tröttnade och började kolla in en massa hästbloggar istället. Jag känner verkligen att innerst inne är jag en hästtjej ända ut i tårna och jag tror ingen som känner mig kan påstå något annat. Men samtidigt känns det så oerhört skönt att få ta en paus, och kanske hitta insperationen igen! något som försvann den dag jag förstod att Mira skulle försvinna ur mitt liv föralltid.
Jag försöker vara stark, jag försöker att inte gråta. Jag försöker att inte tänka.
Det gör bara för ont att ta tag i.
Själv trodde jag att jag skulle ligga i tårar varje kväll, ostoppbar tills jag körde och hämtade hem henne, Men jag hade fel. Den sista tiden med mira kunde jag inte fara till stallet, jag kunde inte rida utan att känna en enorm känsla av tomhet och skuld. Jag ville rida och vara lycklig men sorgen tog över och det slutade oftast med att jag gjorde det jag skulle för att slippa tänka på henne, på mig, på oss. Jag räknade dagar till dagen D och mira inte längre var min, allt annat blev jobbigt. Jag tjatade på mamma att vi skulle lämna henne för att slippa åka till stallet och se henne.
Väl där när jag såg deras hus visste jag att det förmodligen skull vara sista gången jag fick krama henne, känna hennes doft och känna mig trygg. Men det var inte jobbigt, jag hade redan släppt henne.
Men när jag skulle lämna henne i hennes box och veta att nästa gång jag ser henne är hon arg på mig då gick det inte att hålla längre! Jag hade inte gråtit, men inte ett ord kunde jag få ur mig utan att allt skulle brista, och visst kom det en tår eller två. Men inte mer. I bilen hem försvann allt och alla tankar var borta.
Jag förstår om ni tycker jag är en okänslig idiot och det tycker jag med.
Sen dess har jag försökt att inte tänka för mycket, allt har gått bra!
Ibland blir det bara extra jobbigt, som när jag ser på träningar, tittar på hästbloggar eller tittar på mina bilder på henne och tänker på tiden vi hade! Det är då tårarna kommer. Det är då jag ångrar mig, när jag ligger här ensam och tänker. För det var ju ändå så, att hon var mitt allt, min trygghet, min bästa vän. Som jag aldrig kommer få tillbaka och allt är mitt fel.
Jag är less att trycka ner mina känslor, jag är less att måsta verka stark och inte brydd när varje gång jag hör hennes namn eller ser hennes bild går mitt hjärta i tusen bitar. Men det är min verklighet och svår att komma ifrån. Det enda jag kan hoppas på nu är att min sorg kan få komma ut en gång för alla så jag kan låta henne gå vidare.
Även om jag nu gör allt jag kan gför att inte tänka på henne och släppa taget kommer hon föralltid finnas i mina tankar, drömmar och liv. Jag glömmer dig aldrig! du kommer föralltid tillhöra mig!!
tack för allt vi fick.
tack för allt du gav mig.
tack för allt min fina, underbara Mira!
tack.
Du är Kärlek för mig!! <3
/S
Jag försöker vara stark, jag försöker att inte gråta. Jag försöker att inte tänka.
Det gör bara för ont att ta tag i.
Själv trodde jag att jag skulle ligga i tårar varje kväll, ostoppbar tills jag körde och hämtade hem henne, Men jag hade fel. Den sista tiden med mira kunde jag inte fara till stallet, jag kunde inte rida utan att känna en enorm känsla av tomhet och skuld. Jag ville rida och vara lycklig men sorgen tog över och det slutade oftast med att jag gjorde det jag skulle för att slippa tänka på henne, på mig, på oss. Jag räknade dagar till dagen D och mira inte längre var min, allt annat blev jobbigt. Jag tjatade på mamma att vi skulle lämna henne för att slippa åka till stallet och se henne.
Väl där när jag såg deras hus visste jag att det förmodligen skull vara sista gången jag fick krama henne, känna hennes doft och känna mig trygg. Men det var inte jobbigt, jag hade redan släppt henne.
Men när jag skulle lämna henne i hennes box och veta att nästa gång jag ser henne är hon arg på mig då gick det inte att hålla längre! Jag hade inte gråtit, men inte ett ord kunde jag få ur mig utan att allt skulle brista, och visst kom det en tår eller två. Men inte mer. I bilen hem försvann allt och alla tankar var borta.
Jag förstår om ni tycker jag är en okänslig idiot och det tycker jag med.
Sen dess har jag försökt att inte tänka för mycket, allt har gått bra!
Ibland blir det bara extra jobbigt, som när jag ser på träningar, tittar på hästbloggar eller tittar på mina bilder på henne och tänker på tiden vi hade! Det är då tårarna kommer. Det är då jag ångrar mig, när jag ligger här ensam och tänker. För det var ju ändå så, att hon var mitt allt, min trygghet, min bästa vän. Som jag aldrig kommer få tillbaka och allt är mitt fel.
Jag är less att trycka ner mina känslor, jag är less att måsta verka stark och inte brydd när varje gång jag hör hennes namn eller ser hennes bild går mitt hjärta i tusen bitar. Men det är min verklighet och svår att komma ifrån. Det enda jag kan hoppas på nu är att min sorg kan få komma ut en gång för alla så jag kan låta henne gå vidare.
Även om jag nu gör allt jag kan gför att inte tänka på henne och släppa taget kommer hon föralltid finnas i mina tankar, drömmar och liv. Jag glömmer dig aldrig! du kommer föralltid tillhöra mig!!
tack för allt vi fick.
tack för allt du gav mig.
tack för allt min fina, underbara Mira!
tack.
Du är Kärlek för mig!! <3/S
Kommentarer
Trackback
